|
På engelska landsbygden formades under 1800-talet en liten härdig terrier,
senare kallad Norfolk terrier, som hjälpte bönderna att hålla undan skadedjur
som råttor, möss och sorkar från lador och fält. En praktisk, vädertålig päls
var nödvändig; ”Hard, wiry, straight, lying close to body. Longer and
rougher on neck and shoulders. Hair on head and ears short and smooth, except
for slight whiskers and eyebrows”. Pälsen skall vara hård, sträv, rak och tätt
åtliggande. Den skall vara längre och raggigare på hals och skuldror, kort
och slät på huvud och öron med undantag för smärre mustascher och ögonbryn.
Norfolkens päls består dels av kort, tät underull samt hårda, sträva täckhår.
Den fäller inte täckhåren av sig självt. Lämnas den kvar fortsätter den
att växa och blir som en tovig matta, varken varm eller vädertålig och
perfekt grogrund för allehanda bakterier och parasiter. Snö fastnar då lätt
och bildar bollar som hindrar hunden att röra sig. Underullen skall man inte försöka
ta bort. Den sköter sig själv. En del går bort vid normal borstning/kamning.
Det bästa verktyget för pälsvården är tummen och fingrarna. Man drar bort
en liten tuss i taget av de långa täckhåren i längdriktningen. Man bör också
ha en bra kam och borste, Millers klotång, sax och effilerings sax och
eventuellt trimkniv. Effileringssaxen
gör att den klippta pälsen
inte får så tvära och skarpa kanter. Saxar får endast användas runt analöppningen, vid
snoppen och runt tassarna. En klippt päls blir en katastrof då pälsen förlorar
kvalitet och blir silkig och mjuk. Likaså trimkniven får bara användas som stödverktyg
och inte att skära med. Täckhåren måste bort med rötterna.
Vänj valpen tidigt att stå på halkfritt bord och bli hanterad. Känn över
valpen, öppna munnen och titta på tänder, titta i öron. Borsta och kamma. Börja
försiktigt, korta stunder och belöna med litet godis.
När valpen vant sig vid bordet och att bli hanterad, kamma igenom hela pälsen och
dra i pälsens längdriktning bort lång, övermogen päls helst en gång i
veckan. Kloklippning
tycker jag är enklast att utföra sittande med hunden i knät, eller hunden
liggande på rygg. Tandborstning gärna en gång i veckan. Bad så sällan som möjligt.
Börja med huvudet. Pälsen skall på huvud, panna och öronens ut- och insida hållas
kort och slät med undantag för litet ”ögonbryn” och en liten ”stjärna”
emellan ögonen. Låt stjärnan vara kvar, den är så söt, men inte bli så
stor att den skymmer sikten. Pälsen på nospartiet får inte bli för lång och
gles utan skall hållas tät och ganska kort och ge ett fylligt intryck.
Så går man över till hals och skuldror där pälsen skall vara längre och
raggigare. Pälsen skall ha en ”krage” som ramar in huvudet också under öronen.
En liten ”lejonman”.
Fortsätt med ryggen, nedåt sidorna, bakbenen och litet vid bröstkorgen. På
frambenen tar man kontinuerligt bara bort de allra längsta håren liksom på
bakbenen från hasen och nedåt. Var noga med att hålla pälsen kort vid armbågarna där långa, utstående
hår kan göra att fronten ser vid ut.
På insidan av bakbenen, under magen och bröstkorgen är de flesta hundar litet
känsligare och man får hålla efter litet i taget och försiktigt bara dra
bort den allra längsta pälsen och lämna en snygg linje. Klipp gärna pälsen vid
snoppen hos hanhundarna.
Runt analöppningen får sax användas liksom runt tassarna som skall vara små
och runda. Innan klippningen plockar man bort de längsta håren runt tassarna för
hand och jämnar sedan till med sax. Klipp bort all päls längs med under
trampdynorna.
Svansen hålls efter som kroppen i övrigt. Se framför allt till att undersidan
inte får en fana och att tippen inte blir för lång.
Om denna procedur upprepas, (det kallas för ”rolling”), helst med en till högst
tre veckors intervall, har du en Norfolk som kan visas i utställningsringen året
runt och en mycket prydlig och välskött vardagshund som mår bra. Vill du inte ”rolla”, handstrippas hunden ned helt ungefär två gånger
om året. Men håll hela tiden efter på huvud, öron, svans och tassar.
Kontakta gärna uppfödaren eller annan rekommenderad person när det gäller
trimningen och speciellt utställningstrimningen. Det är
inte svårt att lära sig att sköta pälsen själv. Varje hund är en individ
och det är bra att veta hur just din hund skall skötas för att bäst komma
till sin rätt. Ingen hund är perfekt och felfri, men man kan göra mycket för att
helhetsintrycket skall bli så gott som möjligt. Det är din hund värd!
Lena Vikbladh
Ch Allright Smart Anthony
|
